1968 i London och hade sin storhetstid i mitten av 1970-talet. Bandet gav ut sitt första studioalbum, Funny How Sweet Co-Sweet fried bannock recipe Can Be, 1971 och bland gruppens tidiga hits, skrivna av Chinn och Chapman, återfinns bland andra “Funny Funny”, “The Ballroom Blitz”, “Hell Raiser”, “Poppa Joe”, “Wig Wam Bam” och “The Six Teens”. Från mitten av 1980-talet har Scott, Connolly och Priest alla spelat i egna versioner av Sweet under olika tidpunkter. Connolly avled 1997 och Tucker 2002.

De två kvarvarande medlemmarna var fortfarande aktiva i sina respektive versioner av bandet fram tills Priests död 2020. Scotts band var baserat i Storbritannien, medan Priests grupp huserade i USA. Bland gruppens mest kända egenskrivna låtar kan nämnas: “Fox on the Run”, “Action”, och “Love Is Like Oxygen”. 1965 spelade rekryterades trummisen Mick Tucker till bandet Wainwright’s Gentlemen där bland andra Ian Gillan också var medlem. Gillan ersattes snart av sångaren Brian Connolly.

Frank Torpey, som hade spelat med, samt gått på samma skola som Tucker, anslöt till bandet som gitarrist. I mars 1968 gjorde bandet sitt första framträdande, i Hemel Hempstead, och fick snart en mindre fankrets i pubkretsen, vilket ledde till ett kontrakt med skivbolaget Fontana Records. Vid denna tidpunkt gav ett annat brittiskt band ut en singel under namnet Sweetshop, så man kortade ner bandnamnet till The Sweet. Paul Nicholas, som senare hade en huvudroll i musikalen Hair, var bandets manager. Nicholas arbetade med producenten Phil Wainman, och rekommenderade bandet för Wainman. Gruppens debutsingel “Slow Motion” gavs ut i juli 1968 och producerades av Wainman.

Singeln sålde dåligt och kontraktet med Fontana avslutades. I sin självbiografi Are You Ready Steve, sade Priest att gitarristen Gordon Fairminer hade blivit tillfrågad att spela med bandet efter att Torpey bestämt sig för att lämna gruppen efter en konsert på Playhouse Theatre i Walton-on-Thames den 5 juli 1969. Andy Scott anslöt till bandet 1970. 1969 rekryterades Mick Stewart som gitarrist och bandet skrev kontrakt med Parlophone.

Tre singlar släpptes, ingen lyckades dock ta sig in på den brittiska singellistan. 1970 lämnade Stewart bandet men ersattes inte omgående. Första albumet släpptes i december 1970 och var en samlingsskiva, Gimme Dat Ding. På detta album hade Sweet A-sidan medan ett annat band, The Pipkins, fick B-sidan. Skivan innehöll bland annat de tre singlarna bandet tidigare hade släppt för Parlophone.

Trots att Andy Scott återfinns på omslaget spelar han inte på denna skiva. The Sweet gjorde TV-debut i december 1970 i programmet Lift Off där man framförde “Funny Funny”. I mars 1971 gav RCA ut “Funny Funny” som blev The Sweets första internationella hit och klättrade upp till topp-20 i många länder. Detta gjorde att EMI i maj samma år gav ut deras tidigare singel “All You’ll Ever Get from Me”, som dock åter misslyckades att ta sig in på den brittiska singellistan. I november samma år gavs bandets första officiella studioalbum, Funny How Sweet Co-Co Can Be. I februari 1972 gav man ut singeln “Poppa Joe”, som blev etta i Danmark, Finland och Nederländerna.

I hemlandet tog sig låten som bäst upp till plats 11. De efterföljande singlarna “Little Willy” och “Wig-Wam Bam”, nådde båda plats 4 i Storbritannien. Little Willy” nådde som bäst plats 3 på Billboard Hot 100 i USA efter att givits ut igen 1973, och blev därmed bandets största hit i Nordamerika. I januari 1973 blev “Block Buster! Sweets första singeletta i Storbritannien, där den också höll sig kvar under fem veckor i följd. Efter att gruppens nästa singel “Hell Raiser” givits ut i maj 1973 och som bäst nått plats 2 i Storbritannien, gav bandets skivbolag i USA, Bell, ut bandets första album i USA i juli 1973 med titeln The Sweet. För att promota singlarna så gjorde Sweet flera framträdanden på TV-program i Storbritannien och Europa, såsom Top of the Pops och Supersonic.